Svea.
(Ser du pricken på isen?)
Första gången jag tog med Svea ut till Skärgården var bara efter ca 2 veckor ihop. Hon trivdes i landskapet, blev fokuserad på nos och sök så snart vi klivit av bussen.
Men i huset var hon svår. Hon ville bara hålla sig nära mig och kände sig otrygg när andra var i samma rum. Hon till och med morrade när folk vill klappa och hälsa. Hon var så rädd.
På bussen ut (och tillbaka in) skakade hon som ett löv, trots att hon börjat lugna ned sig på tunnelbanan.
På bussen nuförtiden har både hon och jag lärt oss hur vi bäst åker. Jag brer ut jackan så hon kan känna min lukt och ligga på sätet bredvid. Inget skak.
Och hemma hos päronen knatar hon och hälsar med en gång. Det märks att hon känner igen både huset och människorna. I morse när vi vaknade gick hon till och med före, rakt in till päronens säng, hoppade upp och lade sig bredvid Mami. Hon vet att det finns gos där att hämta.
När systern och hennes familj kom ett dygn senare var inte heller det några konstigheter. Det var studs rakt upp i soffan för att hälsa.
Jag blir så glad.
Vi jäste en massa)
(Inget morrande här inte)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar