Jag ber om ursäkt

Wow. Det stack verkligen i ögonen på folk när jag berättade att jag letade hus. Man får verkligen vara beredd att få motstånd i form av ifrågasättande attityd när man gör något som är utanför boxen. Till exempel att som ensam tjej gå och köpa en villa istället för att vänta på den där mannen (eller åtminstone tvåsamheten) som öppnar den ekonomiska dörren till villalivet. Hur kan jag tro att jag ska kunna gå och göra något sådant?!

I urval:
"Du vet väl att det är jättemycket jobb med villa?" 
"Men gud, hur ska du ha råd?!"
"Men ska du sitta där ensam i ditt stora hus?!"
"Äh, det ska du inte alls det. Ok, OM du gör det, så ska jag (fyll i med något valfritt här för jag slutade lyssna)." 
"Men vadå, du har ju ingen kille?"

(Gör ärenden)

Efter husköpet har folk dock verkligen varit glada och verkligen inte missunnsamma. Tvärtom. Jag har så mycket besök hemma och folk är så genuint glada för min skull.

Men så gick jag ju och köpte en bil i förra helgen och då kom återigen en lite dusch av den där "du ska minsann inte tro att du..." För, honestly, jag behöver ju ingen bil. Inte på ett sätt som en barnfamilj gör eller som någon som bor på landet och behöver ta sig. Det är mest en nice to have. Och jag köpte den för att jag VILL och KAN.

Jaha. Jag får väl ta tillfället i akt och be om ursäkt för min självständighet och ekonomiska stabilitet. Förlåt, förlåt, förlåt.

För det är väl faktiskt det som är lite jobbigt? Om inte, får du gärna berätta det för mig.

Ps. Var på lite ärenden i torsdags med bilen och handlade stuff på bland annat Jysk. Ska visa vad snart.