Bok om hundspråk

Svea och jag gäspar och slappar.

Det är högsommar och slöa dagar. Jag har däremot lyckats ta mig igenom en bok jag lånade av min faster; Handbok i hundspråk av Ingrid Tapper (Prisma).

Jag har lärt mig en del av denna bok:

• Tikar bråkar sällan, men gör de det så går det oftast väldigt fort från hot till handling (hanar har en ritual innan de eventuellt drar igång).
• Hundar som blir rädda tömmer analsäckarna. Om det är i bråk känner den överlägsna hunden denna lukt och tolkar signalen som att den andra givit upp.
• För att ge hunden ett kommando är det bäst att först avbryta det den håller på med för att den lättare ska förstå. Typ först säga nej och sedan instruera vad den ska göra härnäst istället för att säga kom hit med en gång.
• Det gäller att avbryta ett beteende innan det brutit ut och blivit en vana. En hund ska till exempel inte jaga joggare så att så fort du som ägare upptäcker att hunden reagerar på en joggande person ska du avbryta denna instinkt. Eller jag tänker på mina hundar som skäller som två tokar när folk kommer hem till oss utan att sluta på mitt kommando.
• Hierarkier kan skifta. Typ när Svea blir äldre och svagare kan eventuell lilla Alice ta över tronen och då behöver jag och alla omkring att hjälpa till att stödja detta skifte genom att till exempel ge Alice mat först, hälsa på denna först mm.
• Hundar kan bete sig helt annorlunda i hemmet kontra ute på promenad. det är en överlevnadsinstinkt där den i hemmets trygga vrå kan visa vem den är på riktigt och ute bland hot och faror behöver hävda sin styrka för att inte bli överfallen av andra hundar.
• En viftande svans behöver inte alltid betyda att hunden är glad. Kroppsspråket måste sättas ihop i en helhet för att förstå vad hunden vill. Min lilla Alice till exempel skäller alltid på folk vi känner ute, men viftar på svansen samtidigt. Jag har trott att hon är glad och hälsar men så behöver alltså inte fallet vara.
• Och kanske den viktigaste lärdomen i mitt fall; att det inte bara är mitt jobb att hålla reda på hundarna. Hunden ska lära sig att hålla reda på sin ägare tillbaka. Några tips på övningar för detta gavs.

Boken är ganska opedagogiskt skriven. Tyvärr. Jag saknar till exempel illustrationer på varje "stance" en hund har och vad den betyder. Istället för att jag blir tvungen att föreställa mig hur hunden står och heller inte alltid har rätt eller ens kunna se det framför mig skulle jag vilja se dem tydligt. Jag saknar illustrationer rent generellt i den här boken. Tips och övningar kan ställas upp i rutor för att göra boken till just en handbok att slå upp saker i. Kapitlen saknar sammanfattningar/avslut. Historier berättas och det är bra, men tyvärr med en massa onödig info som inte behövs. Det är också svårt att hänga med vilken hund det talas om. Däremot betvivlar jag inte att Ingrid, författaren i fråga, är en suverän matte och tolkare av hundspråk. Skulle hon ge en hundkurs i Söderort är jag på :)

Jag läser ju parallellt César Milans första bok och wow. Han har en manusförfattare som skriver åt honom och ja, det var ju ett smart drag. För varje historia, varje lärdom han vill dela med sig av, går in i skallen på en. En hajar och behöver med några sidors mellanrum lämna ifrån sig boken för att få tid och ro att kontemplera över det han precis lärde en. Just av denna anledning har jag än idag inte lyckats läsa klart den haha!