Ni vet att FB har "memories" som dyker upp högst upp i feeden? Idag är det tydligen exakt tre år sedan som Svea vaknade upp hemma hos mig på Tegnérlunden efter att jag dagen innan hämtat hem henne från Bollebygd.
Så här i efterhand inser jag hur naiv jag var inför att ta in en hund i mitt liv. Vilket hetsigt och ogenomtänkt beslut. Jag hade ju vuxit upp med hund och trodde att jag visste vad det innebar; att ha typ ett barn som aldrig växer upp. Och visst så är det, men det är så mycket mer.
Detta skrev jag på face idag:
För mig är denna årsdag tudelad. Jag är så glad och tacksam över livet med henne (och numer Alice), men det är också en dag då jag översköljs med dåligt samvete över hur oredo jag var att ta över henne.
Jag trodde nämligen att en hund skulle adderas till mitt befintliga liv, medan verkligheten inte riktigt ser ut så - iaf inte om hunden (och i sin tur en själv) ska må bra. En måste ÄNDRA på sitt liv genom att säga nej till en massa spontant och roligt, gå flera mil i veckan i mindre chica väderrätta kläder och fotriktiga skor, acceptera att logistik och planering numer är ett nödvändigt verktyg för att få livet att gå ihop och ha en välmående hund och inse att en inte alls kan ta med hunden överallt för att den inte mår bra där.
Och så det där med samvete. Allt dåliga samvete som en inte alls föreställde sig skulle ingå i att vara matte. När mina hundar mår bra så mår ju jag bra. För JAG är verkligen hundarnas hela värld och inte bara en del av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar