Hundar och barn

(Ett upptränat barn och en trygg hund)

Barn blir tokiga i små, söta hundar och det inkluderar även mina stjärnskott! De vill så klart klappa, men så enkelt tycker inte jag att det är. Människan är överlägsen hunden, men jag tycker nog inte att barn hanterar detta och därför helt enkelt inte är det. Alltså överlägsna. De är faktiskt rätt underlägsna, till och med mina små papihuahour.

Med främmande barn som kommer fram som frågar om de får klappa brukar jag svara att det får bero på hundarna. De får sätta sig ned en meter bort och se om hundarna vill komma fram. Oftast vill hundarna inte det. Och då är det så. Jag brukar be dem vinka så är de oftast nöjda med det. En del är tillräckligt stora för att ifrågasätta, men det är jag som bestämmer över mina hundar. Sorry.

Med systersonen HK har jag varit stenhård. Jag har instruerat honom i hur han ska möta hundarna; avvaktande, låta dem komma till honom, klappa medhårs på rumpan och inte huvudet och inte trycka upp sitt ansikte i deras. Detta har lett till att hundarna blir superglada när de träffar honom! De vet att detta inte är någon som kommer att kräva en massa av dem eller dra i öronen. De springer fram och ställer sig på bakbenen vilket för en liten herre som HK innebär att de får framtassarna i nyllet likt vi skulle möta en grand danois som stegrar. Men han står stilla och låter de uttrycka sin glädje.

Men BK, lilltjejen som bara är drygt 1 år, har jag faktiskt helt uteslutet att hon får interagera närmare än några decimeter. Hon får titta på dem och hon får vinka. Men klappa får hon vänta med till 2017 då hon fyller 3 :) Hon är tokig i hundar och blir så glad när de kommer. Men när hon snubblar sig fram för att ta på dem, brukar jag myndigt säga: "App, app, app! 2017, Bonnie. 2017."

(Flickebarnet står alldeles för nära hunden!)

(Alice och Svea)