Gamla Enskede Matbod, bakfickan

Slurp på rödvin.

Det finns en del ställen som jag ännu inte hunnit besöka här i nejden - trots att jag firade femårsjubileum nu i veckan.

Ett ställe betade jag av igår. Det var tillsammans med Thomas, den före detta grannen som flyttade till Södermalm för några veckor sedan. Vi hade pratat om Gamla Enskede Matbod vid flera tillfällen men kom aldrig dit. Så han fick ta sig från Söders höjder till förorten, helt enkelt.

Dock var det fullt i restaurangen, löningsfredag och allt. Vi såg det som ett tecken att vi skulle ta bakfickan. Bakfickan är nere i "garaget", i källaren. Där är borden lite lägre, musiken lite högre och du kan inte boka.

Det är trots allt fredag.

Det var hur trevligt som helst där nere; avslappnat med superservice. Jämte oss satt ett par som antingen var på en stel date eller så hade de varit ihop for ages och var lite uttråkade på varandra. Inte alltid lätt att avgöra skillnaden :) På andra sidan satt ett par bögar på date. De hade kemi! Det gick hur bra som helst! Snacket flöt på och de fick lika mycket prattid båda två (inte lika vanligt när det är pojke/flickaupplägg, ni vet). Lokalen hade två bord till som var befolkade, även dem.

Menyn är overall "klassisk" vilket jag generellt tror är ett vinnande koncept i förorten. Thomas tog en "klassisk köttbullar" och jag tog en "klassisk råbiff". Prisnivån är hög, lika hög som nästgårds på Matateljén (se tidigare inlägg om det stället HÄR).

Bild lånad från Matbodens hemsida.

Vi hade en supertrevlig middag och de "enda" två grejer jag skulle vilja lista som minus är tyvärr två stora minus:
1. Det var kallt nere i källaren! Kallt, kallt, kallt. Jag vill inte frysa mer än vad jag behöver i Sverige. De hade en tyst byggfläkt på, men det stod på baren och inte på golvet vilket gjorde att mina ben var kalla in i märgen.
2. Menyn var densamma som uppe i restaurangen. För sakens skull, nämligen den att det var fullbokat uppe i den (troligen) varma restaurangen och vi blev "förvisade" ned till källaren, tycker jag att menyn ska antingen skilja sig åt eller ligga något  lägre i pris.

Jag kommer tillbaka - men om det är vinterhalvår kommer det inte vara ned till källaren.

Krönika Tallkrogsbladet oktober 2018

Nu har nya numret av Tallkrogsbladet äntligen kommit. Min krönika finns med även detta nummer.

Presentation:

Stockholmaren och förortsdottern Marie Kry bloggar under namnet Lattematte och skriver om sitt älskade Söderort, hundlivet och om saker hon gjort med sina händer. I det här numret funderar hon över varför hon äntligen klippt sina äppelträd.

Rubrik:

It takes a village.

Text:

Så lyder ordspråket som i sin helhet och löst översatt till svenska betyder att det är en hel by som uppfostrar samhällets barn – inte bara deras föräldrar. Det fina ordspråket med ursprung någonstans i Afrika finns i många olika varianter beroende på språk, men andemeningen är alltid densamma. It takes a village to raise a child.

Då och då dyker det ordspråket upp i mina tankar under hundpromenaderna här i ”byn”. Ja, för mig skulle Tallkrogen kunna vara en by med sin homogena utformning, Trädgårdsstadsförening, Grannsamverkan mot inbrott och sina lokala Facebook-grupper.

Det är väl inte specifikt uppfostran jag funderar på när jag vandrar runt om i området, utan snarare hur vi gemensamt skapar en kultur, en kultur som i sin tur färgar hur vi förhåller oss till varandra. Det är givetvis med influenser från övriga stadsdelen, övriga Stockholm och övriga landet, men på mikronivå är vi alla med och bidrar till någon slags ”Tallkrogskultur”.

Vi bidrar genom att generöst låna ut saker till varandra via Facebook, genom att heja på gatan, men också när vi väljer att titta bort. Vi gör det genom att skotta uppfarten åt en äldre granne, eller att erbjuda hjälp med beskärning av de vildvuxna äppelträden som skymmer kvällssolen; så som min granne så snällt gjorde för mig istället för att klaga eller kritisera. Vi bidrar genom att organisera gemensamma events som Olympialoppisen där grannar kommer förbi och småpratar, byter odlingstips och pratar om räven.

Idag har området vuxit ihop med staden och känslan av att vara ett avgränsat samhälle är ett minne blott. Men visst måste det vara på grund av något mer än bara närheten till stan som gör att många vill flytta hit?

Omställningsrörelsen

Svea lägger en kiss i det morgonfrostiga gräset.

Jag har haft svårt att själv kunna uttrycka vad det är jag känner är fel med vårt samhälle, har inte kunnat klä det i ord för att folk ska förstå. 

Vi har helt tappat greppet om vad som är viktigt och låter oss förblindas av att det senaste modet precis som en större plasmaTV är viktigt - medan det egentligen borde vara mental hälsa, att leva nära naturen, att ha tid till sin familj, att leva giftfritt. Hållbarhet är ett nice to have och inte en faktiskt nyckel till framgång (som det är enligt mig).

Men när jag försöker prata om detta lyckas jag inte förmedla vad det är jag menar. Det kan vara brister i min kommunikation, men det kan också vara ett ointresse från mottagarens sida.

Och äntligen. I detta program från SR P1 talas det om den nya gröna vågen, om en "omställningsvåg" i Sverige där människor rör sig från storstäderna till landsbygden för att möta klimatförändringarna och samtidigt kunna leva ett bättre liv. Citat ur artikeln:

"Omställningsrörelsen är ett globalt nätverk av människor med ambitionen att möta utmaningarna med krympande naturresurser, miljöförstöring och klimatförändringar genom att bygga lokala hållbara samhällen."

Mer av detta, mindre av stress.

Det är precis detta jag gått omkring och funderat på mer och mer de senaste åren. Och jag tycker att problemet börjar bli mer och mer akut.

Du kan läsa hela artikeln HÄR och lyssna på programmet ovan (25 min).

Stänger trädgården för säsongen 2018

Plockade ihop de sista fina äpplena också.

Idag har jag lagt klart det sista på friggebodstaket (bilder kommer), men framför allt gjort i ordning det sista inför vintersäsongen. Jag lade två timmar varav en till gräsklippning endast. Wow, vilken tillfredsställande känsla. Jag har inte klippt gräsmattan sedan maj. I sommar var den mest gul/beige. Den hämtade sig under september månad och jag har låtit den vara sedan dess.

Vinterredo trädgård.

Jag gissar på att gräset kommer växa mer och att jag borde klippa en sista gång i november om det är torrt någon dag då. Grejen är att jag inte kommer palla det, så jag ser denna klippning som den sista.

Annars har jag fått ett bra tips:
När du klipper sista gången inför vintern kan du klippa med lägre höjd. Du kan sprida ut löven och klippa dem också och låta ligga kvar tillsammans med gräsklippet. Det ligger där och gosar ned sig i jorden som snor all näring.

Promenaden efter allt arbete i trädgården idag. Pigg trots den trötta looken, faktiskt.

Lever

Undrar ni var jag tagit vägen? Jag lever, men jag är så trött. Jag har jobbat och i förra helgen var jag dessutom på kurs så jag har inte haft ledigt sedan förrförra helgen. Mitt kropp fungerar knappt. Jag kan knappt skriva detta inlägg!

Instagrammar middagen på kursen förra helgen.

Nu ska jag vila så jag kan komma tillbaka som en normal människa igen. Sista fina helgen nu på väldigt länge. Måste få klart friggebodstaket.