Hockey-kväll

Jo men visst. Jag blev inbjuden till Hockey-kvällen ändå. Killarna tyckte det var väldigt märkligt att de inte alls reflekterat att inga tjejer var inbjudna och var lite förlägna över det faktumet. Se tidigare inlägg här.

(Så himla bra bord) 

Vi var först på kinesiska restaurangen Peony och tog oss senare till Globen för att se Sverige-Norge.

(Utsikt från Globen våning 8 innan vi smög in i logen)

(Ticnet var det som bjudit in oss till deras loge)

View nästan rakt uppifrån. Svindlande. Relevant vid sportmatcher, kanske mindre tacksamt vid konserter. 

Tokig busschaffis

(Buss 7006)

Herregud. Nu vill jag inte låta som en tant - trots att jag ibland är just en sådan - men vilken resa vi gjorde idag. 

Jesper kom till kontoret på Söder i förmiddags. Vi gick och åt lyxhamburgare till lunch på Texas och gick sedan för att ta 3:an mot Kungsholmen. Vi hoppade på vid Åsögatan och med en gång var det racer-tur genom stan.

Jag trodde först att chaffisen var lite frustrerad över trafiken som är så sjukt tjock på Söder nu när man stängt av Folkungagatan. Han gasade med en gång. Och så bromsade han. Så gasade han. Och bromsade. Så körde han så till nästa hållplats. Det går ju inte fortare för det. Dessutom höll vi på att trilla i gången för vi hade inte hunnit sätta oss.

(Jesper tog kort på vagnnumret)

Grejen är att chaffisen fortsatte köra så här genom hela stan. Han gasade i kurvorna. Gasade! Han gasade när han skulle svänga runt det snäva hörnet i Gamla Stan från Myntgatan ut på Rådhusgränd (visserligen enkelriktat, men tänk om någon klivit ut i gatan). Det gasades och bromsades. Det svängdes kraftigt och kördes alldeles för fort. Alla nya som klev in på bussen höll på att trilla omkull och alla som stod upp höll fast sig och svajade fram och tillbaka som blommorna på det öländska alvaret.

Vi åkte ju en bit, ändå till Kungsholmen. Väl framme ringde jag SL och deras återkopplingsavdelning som var tacksamma över infon.

När vi var klara med vårt ärende och skulle ta en ny buss vidare till DaMatteo blev vi varse om hur rätt vi hade i att ringa SL. Den nya bussen körde alldeles jättenormalt; mjukt och under fartgränsen.

AdHoc Syjunta hos Gudrun

(Tar kort lite i blindo när solen ligger i ögonen)

Vi var hemma hos Gudrun igår och uppslutningen denna kväll var lite bättre än sist (även om min inställning är att de som tar sig tid att komma är de som är vinnarna).

Gudrun hade gjort en dundersallad med räkor. Vi drack rosé, åt bröd med svettig brie och snackade. Senare när solen inte längre värmde gick vi in och oj vad det syddes. Jag stickade, men det var lagning av knappar, klänningar som skulle tas in och så hjälpte jag Camilla med en rolig idé. Istället för att "vuxenlaga" (stärka med tyg på insidan och försöka laga så osynligt som möjligt) ett hål på hennes sons brallor så föreslog jag att sätta lappen på utsidan och göra den i form av en blixt! 

Frippan

(Swoosh!)

(Löst på ena sidan och uppsatt i två klämmor på andra)

"När bestämmer du dig för vilken frisyr du ska ha?", undrade Tommy idag. Jag svarade som jag alltid gör: "Det är inte jag som bestämmer mina frisyrer - det gör mitt hår. Idag ville det se ut så här." Jag kan nämligen inte vakna och tänka att idag vill jag ha den där frisyren. Eller det kanske jag kan, men jag är inte villig att lägga mer än 1,5-4 min på håret på morgonen.

Har haft två möten idag. Solen skiner och jag hade knappt behövt jacka, men ska vidare på stickningsjunta ikväll och lär ju behöva den på väg hem sedan.

Genus-debacle på kontoret

Jag trodde Jocke skämtade med mig i förra veckan när han påstod att Tommy bjudit grabbarna på kontoret på hockey-kväll. Jocke är nämligen en spellevink, en skämtare och han pratade om kvällen som att han ville "dra mig i benet". Enligt honom var det Tommy som bjudit in och de skulle hänga i en loge och dricka öl.

"Vadå, har han inte bjudit dig? Vilket fult genus-tänk!", sa Jocke och log.

Jag garvade och sa självsäkert att om det var Tommy som initierat kvällen så skulle han så klart bjudit mig också - jag är ju hans kompis.

Idag när jag och Tommy skulle äta lunch utanför i solen uppdagades det dock att det här "skämtet" i allra högsta grad var på riktigt. Men det visade sig att det bara var killarna på kontoret som var inbjudna till denna exklusiva tillställning. Ingen av oss tjejer.

Argumenten var av mixad karaktär, allt från att vi var tjejer och att vi inte gillar hockey till att vi inte var "fasta" på kontoret. Att vi är tjejer stämmer mycket väl, men det är ett irrelevant argument. Att vi inte gillar hockey (här kan jag bara tala för mig själv och inte för resterande tre tjejer) har inte med saken att göra - en inbjudan hade ändå varit på sin plats. Lustigt nog tog han för givet att alla killar var intresserad av hockey, vilket inte alls stämmer eftersom Jocke inte kunde bry sig mindre utan var intresserad mest för att han ville dricka öl. Varför skulle inte jag också kunna vara det? Argumentet att vi inte skulle vara fasta på kontoret syftar till att både Moa och Hanna är praktikanter och lite flytande, men på vilket sätt är jag och Smulan inte fasta? Det här är en klassisk inställning att mäns deltagande väger tyngre än de kvinnors.

Jag var tydlig, mycket tydlig, med mina åsikter. Det här är grabbigt i ordet negativa bemärkelse. Jag var tydlig med att jag är känslig för den typen av bastugemenskap. Jag är inte OK med den. Att jag inte är intresserad av sporten hockey har inget med saken att göra, jag pratade aldrig om jag ville eller inte ville haka med - bara att jag inte blev inbjuden av den fula anledningen att jag är av "fel" kön.

Jag har lärt mig att inte ta diskriminering eller förutfattade meningar personligt när det kommer till genus och ålder. Jag har suttit i möten med leverantörer och blivit tillintetgjord så snart mina äldre, manliga kollegor kliver in i mötet, folk har utgått från att jag är PR-tjejen när jag egentligen är chefen osv. Jag själv kan göra sådana missar - bara för att jag inte tänker ett steg längre. Jag vet att detta inte har med mig att göra utan med historia djupt rotad i religion (uppdiktad av män) och naturens helt andra intentioner än vad vi valt att göra av våra tillvaro här på jorden. Det har inte mig, Marie, att göra.

Men när det kommer till en sådan här grej gör jag det. Jag tar det personligt. Det handlar om ett liten grupp människor och initiativtagaren är en vän.

Uppskattat!!!

(Minikökshanddukar)

Folk blir så glada när man sytt något åt dem. Det skulle jag också bli iofs. Här ovan visar Annie upp att hon nu köpt krokar till Harrys spis och kökshanddukarna som jag sydde till honom (se inlägg här).

(Hoppsan då)

Och Sebastian blev överlycklig över tygkassen med foder han fick av Philip. Maybe a little bit too excited...

Sykurs #3

(Ritar upp med krita)

Philip kom hem till mig i morse efter 11 med lite tårta. Jag satte på kaffe och så satt vi och förfikade lite i köket.

(Sci-fi)

Vi pratade om ett avsnitt av TV-programmet Spårlöst, om hur all distans, varenda uns av "macho-het" och "manlig" fasad försvinner när svenska, adopterade män (i sökandet efter sina biologiska föräldrar) pratar i TV inför kameran. Det pratar som "vanliga människor". De håller inte tillbaka på känslorna. De gråter, de pratar om kramen med sin biologiska mamma som ett fyrverkeri och berättar att nu behöver de inte leta mer. Nu känner de sig hela. Varenda en. Tjejerna gör så klart detta också, men det blir inte lika anmärkningsvärt som med killarna (av anledningar jag inte behöver förklara).

Killen i programmet jag såg igår kom ursprungligen från Sri Lanka och när han träffade sin mamma svimmade hon i hans armar. När han senare hittade sin biologiska tvillingbor, också bortadopterad fast till en Sri Lankesisk familj, var det som att han för en stund tvekade att gå runt hörnet för att möta honom. Han stelnade till och började hyperventilera.

Så klart gick han runt hörnet och de båda bröderna kramade varandra och grät ihop. Det var ett riktigt bra program.

Jo, och så sydde vi också! Förra gången var det en tygkasse i djurmönstrat till Philip själv. Denna gång var det en tygkasse till Sebastian. Den var i sci-fi-mönster med super heros och skulle bli snäppet vassare än Philips kasse; nämligen fodrad.

Philip var så stolt. Kassen blev så stadig med fodret. Det var som att den var inhandlad på Toy R Us för 249:- (eller ännu mer på Disney World).

(Sebastian säger att han ska använda den varje dag)

(Båda kassarna)

Denna kasse blev dessutom två kassar i ett eftersom insidan var lika fin som utsidan. När man vände den ut och in blev det en röd kasse och jo, vi hade även tänkt på remmarna - de hade också rött tyg på undersidan.