(Ritar upp med krita)
Philip kom hem till mig i morse efter 11 med lite tårta. Jag satte på kaffe och så satt vi och förfikade lite i köket.
(Sci-fi)
Vi pratade om ett avsnitt av TV-programmet Spårlöst, om hur all distans, varenda uns av "macho-het" och "manlig" fasad försvinner när svenska, adopterade män (i sökandet efter sina biologiska föräldrar) pratar i TV inför kameran. Det pratar som "vanliga människor". De håller inte tillbaka på känslorna. De gråter, de pratar om kramen med sin biologiska mamma som ett fyrverkeri och berättar att nu behöver de inte leta mer. Nu känner de sig hela. Varenda en. Tjejerna gör så klart detta också, men det blir inte lika anmärkningsvärt som med killarna (av anledningar jag inte behöver förklara).
Killen i programmet jag såg igår kom ursprungligen från Sri Lanka och när han träffade sin mamma svimmade hon i hans armar. När han senare hittade sin biologiska tvillingbor, också bortadopterad fast till en Sri Lankesisk familj, var det som att han för en stund tvekade att gå runt hörnet för att möta honom. Han stelnade till och började hyperventilera.
Så klart gick han runt hörnet och de båda bröderna kramade varandra och grät ihop. Det var ett riktigt bra program.
Philip var så stolt. Kassen blev så stadig med fodret. Det var som att den var inhandlad på Toy R Us för 249:- (eller ännu mer på Disney World).
(Sebastian säger att han ska använda den varje dag)
(Båda kassarna)
Denna kasse blev dessutom två kassar i ett eftersom insidan var lika fin som utsidan. När man vände den ut och in blev det en röd kasse och jo, vi hade även tänkt på remmarna - de hade också rött tyg på undersidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar