Verbala käftsmällar

Usch. Igår när jag satt och väntade på mitt sista möte för detta tvådagarsmaraton när en man kommer upp på övervåningen och vill sälja pennor till oss som satt där.

De första två ungdomarna han gick fram till blev obekväma men de sa inget, precis som mannen med pennorna. Jag uppfattade honom som döv eller så kanske han bara inte pratade svenska. Han använde händerna för att kommunicera.

Alla vi andra stannade upp i våra eventuella samtal och insåg snabbt att mannen så klart skulle närma sig oss också. Jag kunde se att killen i paret bredvid mig riktigt laddade upp. När mannen kommer fram till honom lägger han sin lilla lapp på bordet framför dem varpå killen snabbt plockar upp den och säger skarpt: "Nej, nej, nej, nej!!"

Mannen log och tog sin lapp och gick mot mig som log tillbaka och skakade på huvudet. Så snart han passerat mig böjer jag mig mot den besvärade killen vid bordet bredvid och säger: "Ursäkta mig. Det finns ingen anledning att vara otrevlig mot den där mannen. Snubben är döv. Ok?"

Killen tittade förlegat ned i bordet utan att säga något och hans tjej var lika tyst hon. Jag hade lust att smälla till honom så förbannad som jag blev (och när man tänker så gjorde jag ju det - fast verbalt). De satt tysta ett bra tag och började inte prata först mitt möte kom några minuter senare.

(Kolla hela klippet)

Jag postade händelsen på min Facebook och blev illa berörd när kommentarerna handlade om "det egna utrymmet" och "rätten att få vara ifred på offentliga fik". Det handlade om tiggare som spam man anmält att man inte vill ha.

Självklart kom de kommentarerna som sympatiserade mer med mina, de som inte heller såg någon anledning att vara otrevlig mot någon - inte heller tiggare - de som tyckte att det var bra att jag sa till. (Puh. Det finns hopp här i världen.)

Jag svarade på spam- och lappligaresponsen med:

Det här var INTE en lappkille från någon lappliga. Det var en man med en liten inplastad lapp som jag aldrig hann läsa eftersom han försvann lika snabbt från mig som LOG och skakade på huvudet som från killen som med ökande röststyrka valde att upprepa "nej, nej, NEJ, NEJ!!!" samtidigt som han bestämt gav tillbaka lappen.

Det här var en man som förläget gjorde sitt bästa för att sälja sina pennor han visade upp. Det här var en MÄNNISKA av kött och blod, en person som förmodligen också har familj som oss, som fått sitt hjärta krossat någon gång, som hoppas, längtar och drömmer precis som oss, en person som ganska säkert längtar efter att slippa tränga sig på människor på fik i hopp om att få en slant för att överleva. Han hade nog mycket hellre velat sitta vid ett höj- och sänkbart bord i någon inglasad byggnad där arbetsgivaren betalar räkningen till företagsmobilen och amorteringen på bostadsrätten dras via autogiro.

Jag kände mig också trängd och vill inte heller bli approachad när jag sitter inne på ett fik. Men den här mannen SKÄMDES så mycket och det gjorde ont att se. Vi får komma ihåg att vi inte alltid kommer att se skammen. Vi behöver bara veta att det är lika jobbigt för dem att behöva göra detta som det skulle vara för oss. 

Därför kan jag för allt i världen inte se varför man inte kan bita ihop och istället ge hen ett leende som säger "jag ser dig". 

Varför vara otrevlig?


Jag blir så illa berörd av människor som inte ser uteliggare, tiggare och påträngande försäljare som människor. Det är slödder som man inte behöver vara trevliga mot eller ännu värre - det är LIGOR och de är förmodligen inte alls i nöd. Hur kan man ha den människosynen?

Om den här mannen förstod vad jag sa så snart han passerat mig, att jag stod upp för honom, är jag säker på att jag gav honom lite självkänsla att ta med sig resten av dagen och det är en sådan människa jag vill vara. Inte den som får en annan att känna sig ännu lägre än hen redan gör.

Jag tror på medmänsklighet. Vi måste ta hand om varandra.