(Barney säger hallå är du dum i huvudet)
(Det diskuteras om huset Ted köpt)
(Barney får tillåtelse att riva väggen)
(Det hejas på)
("Tack, Lily. Det kändes underbart.")
(How I Met Your Mother)
Det är ju typ den bästa serien ever. Ted drömmer om och kämpar för att få träffa kvinnan i sitt liv, mamman till sina barn och under tiden händer sjuka och roliga grejer.
I ett avsnitt har Ted gått och köpt ett hus. Han tar sina vänner dit, men bemöts inte med den entusiasm som han själv kände inför förvärvet. De tycker han är tokig som gått och köpt ett hus utan att ha en familj att fylla det med. Han tvingas argumentera för sin sak, men erkänner nederlag när besiktningspersonen ger sitt utlåtande; huset borde rivas. Det är fullt av kackerlackor och termiter.
Jag känner igen mig i Ted. Inte alls det här med att köpa ett hus för att fylla det med en familj med. Jag har inga planer på det. Den dag jag skaffar familj tänker jag mig att det blir i ett nytt hus, ett hus med stor tomt och så klart mycket större. Det hus jag ska köpa nu ska bli mitt hus.
Det lustiga är att när jag berättade för folk om mina planer (nu innan de vant sig) bemöttes jag av samma oförstånd som Ted gjorde. Inte att jag var galen, men bara ett oförstånd. "Varför?" var ju det man undrade blandat med "Nä! Det tror jag inte på!" Som om jag skulle hitta på... Kul skämt.
Att säga "för att jag vill" räcker sällan. Jag får alltid addera förklaringar som att jag vill bo i hus, hålla på med tomten och bo i förorten. Jag får också lägga till att mitt liv inte alls kommer att bli isolerat bara för att jag bor utanför tullarna. Det finns en massa folk som bor utanför tullarna som inte lever ett isolerat famlijeliv utan umgänge (tänk efter, det gör nog du som läser nu också) och jag kommer inte att sakna innerstan - jag jobbar för fasiken där och kommer att vara där fem dagar i veckan. Bil? Nä, varför skulle jag ha det? Jag kommer bo längs tub-nätet. Storhandla? Vadå, skulle jag äta mer hemma bara för att jag bor i hus?
Att säga "för att jag vill" räcker sällan. Jag får alltid addera förklaringar som att jag vill bo i hus, hålla på med tomten och bo i förorten. Jag får också lägga till att mitt liv inte alls kommer att bli isolerat bara för att jag bor utanför tullarna. Det finns en massa folk som bor utanför tullarna som inte lever ett isolerat famlijeliv utan umgänge (tänk efter, det gör nog du som läser nu också) och jag kommer inte att sakna innerstan - jag jobbar för fasiken där och kommer att vara där fem dagar i veckan. Bil? Nä, varför skulle jag ha det? Jag kommer bo längs tub-nätet. Storhandla? Vadå, skulle jag äta mer hemma bara för att jag bor i hus?
Det som gör mig trött är att en person som bor i förorten som bestämt sig för att köpa/byta tills sig lägenhet i innerstan aldrig skulle bli ifrågasatt om hens motiv. Stockholmsängsligheten, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar