Mens!

Mens, mens, mens, mens!!!

Jag bäddade sängen idag och upptäckte blodfläckar. En massa på båda täckena. Sen nere på golvet. Och lite på den vita mattan.

Eftersom jag själv inte har mens just nu kan jag med hjälp av uteslutningsmetoden räkna ut att det förmodligen är hunden Svea som löper.

Holy shit! Hur gör man här? Jag har aldrig haft tik innan och liksom trott att hennes löpperiod skulle komma långt senare (mer för att jag inte är beredd, inte för att jag faktiskt vet något om hennes perioder).

Det var sjukt lättande att få svaret på Sveas märkliga beteende idag och i natt. Hon lade sig på en plats där jag aldrig sett henne ligga innan, på min klädhög bakom en flyttlåda. Jag hittade henne inte till en början, var tvungen att leta runt i lägenheten. Hon låg och slickade sig en massa och mitt i natten började hon putta på mig. Hon kan hålla sig och gör bara så när det är akut. Först iggade jag (av just den anledningen att hon kan hålla sig en natt), men till slut gav jag mig och gick ut på gården kl. 05.00 i morse och kissade henne. "Shit, vad snäll matte jag är", tänkte jag.

På morgonen åt hon inte den mat hon älskade igår kväll. Hon åt inte vid lunch heller utan först vid 15-tiden tog hon lite mat. Hon såg totalt opigg ut när vi gick ute i Lunden. Hon bara tittade trött på mig och ville gå in. Hemma låg hon utslagen och ögonen var inte alls så där pigga som de brukar vara. Jag trodde hon deppade. Men så såg jag också att hon skakade när hon låg och vilade. Tänkte att hon kanske var sjuk.

Men sen - blodet. Blodet och lättnaden. Puuuh.

(Säkrade upp med en handduk)

Skrev detta på Fejsan. För mig är det självklart ställa in sociala aktiviteter när den lilla stackars hunden mår så dåligt och vi bara känt varandra 2,5 vecka.

* * * *

Min hund Svea är fyra år och har bytt hem. För henne är det detsamma som att bli övergiven (av sina förra ägare). Hon kommer från landet, alltså riktiga landet, och har alltid sprungit utan koppel bland hästarna i hagarna. Hon har inte åkt speciellt mycket bil eller träffat många andra hundar. Hon har hängt med sin förra familj och haft det jävligt gött.

Sedan bara 2,5 vecka är hon med mig i Stockholms innerstad med allt vad det innebär. I början kunde vi inte ens gå på trottoaren utan att hon skakade av panik. Så konstiga ljud, så mycket folk. Jag kände mig som en djurplågare när hon hyperventilerade av skräck på tunnelbanan.

Jag märker framsteg för varje dag, varje promenad. Nu är det inga som helst problem att spatsera ute i Tegnérlunden och vi kan gå på trottoaren, till och med norra Drottninggatan med allt folk. På tunnelbanan är hon mer och mer lugn och finner sig i situationen om jag bär henne. Buss och bil är fortfarande inte poppis precis som tokmörka Observatorielunden igår kväll. Att lämna henne ensam funkar numer om jag gör det i lägenheten. I början skakade hon när jag kom hem för att spänningarna släppte. Herregud, för henne är det inte alls självklart att jag någonsin kommer tillbaka.

Svea är en sjukt tillgiven hund. På bara en dag var jag hennes trygghet och hon vill alltid vara nära: ligga bredvid i soffan och mysa, sova inknorrad i mina ben på natten, när vi är ute och promenerar och till och med sitta i knät när jag jobbar vid datorn eller har möte. Hon är ovanligt snäll och ingen traumahund. Men som sagt: hon är i en ny situation som ibland gör att hon måste behandlas som en sådan. 

Jag har insett att det kommer att krävas mer tid och uppoffringar än vad jag trott för att vi ska hitta stabilitet.

Tack alla kompisar och kollegor som fattar när jag bokar av/bokar om i sista sekund eller inte kommer på sociala tillställningar nu dessa första månader med Svea. Jag kommer att vara lite oflexibel emellanåt vilket vissa kan tycka är märkligt när det handlar om en HUND. 

Jag hoppas ni förstår så slipper jag känna mig dum och ni er bortprioriterade.

Kram från mig och Svea.