Min första publicerade krönika!

När man var yngre fattade man nog inte hur få vuxna man hade omkring sig. Det var ens päron och det var ens lärare. Typ. Dessa vuxna hajade nog inte ens de själva att de bestod av majoriteten av vårt vuxna sociala nätverk och inte heller hur mycket vi tonåringar lyssnade på dem, att deras ord faktiskt vägde.

I gymnasiet hade jag en jättesnäll klassföreståndare som också var min lärare i svenska. En dag var det dags för enmanssamtal och jag satte mig ned smått exalterad för att lyssna på henne. Jag förväntade mig beröm, men istället fick jag veta att jag skrev "stökigt". Va?

Hon syftade kanske på att jag (omedvetet) blandade tempus lite hejvilt eller kanske att jag skrev lite ostrukturerat. I don't know. Jag minns bara den mentala smällen denna feedback innebar. Jag älskade ju att skriva så jag blev knäckt. Jag gick in i klassrummet igen med ett hängande huvud. Mitt självförtroende i skrivande demolerades och jag var härefter övertygad om att jag inte alls skrev bra, att det var bättre om andra satte sig vid tangentbordet om man nu skulle skriva något ihop.

Jag slutade dock aldrig att skriva. Jag skrev brev, långa brev, till vänner utomlands. Jag skrev dagbok och jag kunde skriva random texter när jag fick feeling och sparade dem på hårddisken. Men oftast var det texter jag aldrig visade för någon. Det var ju så dåliga texter som ingen ändå skulle förstå.

När jag började plugga på högskola kunde man inte köra den där stilen; att det var bättre att andra skrev. Jag blev illa tvungen att skriva och visa upp det för både gruppmedlemmar, andra kursare och examinatorer/föreläsare. När jag sedan läste andras texter (för opponering) kunde jag stundtals förvånas över vilket barnsligt språk en del av mina kursare använde, vilken totalt osofistikerad ton och upplägg texterna kunde ha eller bara texter som inte byggde upp intresse eller känslor, helt enkelt. Innehållsmässigt förmedlade de kursens innehåll och uppfyllde uppgiften, men nej - bättre än mina texter var de väl ändå inte.

Efter nästan ett årtioende där jag trott motsatsen insåg jag att jag kanske inte alls var så dålig på att skriva. För varje inlämning började självförtroendet sakta komma tillbaka igen, pö om pö.

Det har dock gått så länge som tills nu att våga pröva på att skriva en krönika för offentligheten. Min facktidning Civilekonomen gav mig chansen att berätta om musikbranschen, det stormiga 00-talet och vad som egentligen hände på insidan. Jag tog den och idag fick jag hem tidningen med min text på en helsida.

Jag är omåttligt stolt, men tänk vad en lärares ord kan ha för konsekvenser. Att trycka på "publicera" för denna text som alla mina FB-vänner kan läsa... Ja, bara det gör mig ängslig.

Krönikan har ännu inte publicerats på Civilekonomen.se. Jag länkar så snart den gjort det.

Och btw. Texterna i denna blogg läser jag knappt igenom innan jag publicerar så dem har jag inte lagt större (eller ingen alls) vikt vid :)