En älskad hund

Ibland säger folk att Svea är bortskämd. 

Jag håller inte med. Inte alls: Vi går ofta koppellöst och hon responderar på inkallning (inte om hon sett ett rådjur så klart), vi gör disciplinövningar varje dag, hon får bara mat när jag bestämmer (det står inte torrfoder framme jämt), hon får aldrig mat från mig vid bordet, hon tigger heller aldrig och hon får sitta i mitt knä först när jag ätit klart. En annan viktig grej är att hon aldrig får godis eller en extra tuggbit mellan måltiderna utan att prestera. 

Så jag tror folk förväxlar bortskämd med att vara älskad.

Men sen är det detta med hennes plats i sängen på natten... Jag vaknar inte direkt med hunden nere vid fötterna utan hon har brett ut sig uppe vid kuddarna MITT I så att jag trycks ut mot sidan och knappt får plats. Och alltid är det rumpan hon riktar mot mig. 

Men här böjer jag på reglerna. För jag vaknar så gärna med Sveas lilla 5,5 kg kropp nära, nära - även om det innebär rumpan. 

(När jag sitter i soffan)

(Pigg på prommis)

(Här ville hon verkligen säga något som jag inte fattade)