Grannens kanin

Mitt hjärta Alice

I förra sommaren hittade grannen intill en vädurskanin inne på Skogskyrkogården. Han cyklade igenom och noterade just en kanin. Vi har ju en massa harar och rådjur, men kanske inte några vilda kaniner.

När han cyklade på väg hem igen satt kaninen kvar på samma ställe. Han klev av cykeln, gick fram och plockade upp den. Exakt då konstaterade han att den var tam. Inga skenande hjärtslag utan den satt snällt kvar i famnen.

Skogskyrkogården är ett stort ställe, men med en rejäl mur runt om och cirka tio entréer. Risken att kaninen rymt hemifrån, tagit sig över de trafikerade gatorna som går runt området och sedan hittat en entré för att ta sig in i den trevliga tillvaron där är ju minimal. Vi drog slutsatsen att någon tröttnat och tänkte att den kunde leva ett gött liv där inne. Och det är ju frågan det.

Ingen hämtade den efter lite efterlysningar på Face, så nu bor den kvar i huset bredvid tillsammans med sex katter. Den brukar få gå ute på tomten med lite uppsyn av de nya ägarna och mina pälsdamer är ju mer än nyfikna när den närmar sig. De blir helt exalterade och vill undersöka. Svansarna viftar och Alice brukar gny som en toka. Svea brukar initiera lek med den genom stängslet.

Nära nu