Inklämt möte

(Le Rouge)

Usch. Jag hatar att bli inklämd i möten. Men det blir så ibland. 

När jag skulle träffa Peter igår hade han inte hunnit avsluta med sitt föregående möte. Mannen han satt och åt blodig biff med tittade på mig och sa: "Hej!?" så där glatt förvånat. När jag såg vem han var sa jag precis samma sak: "Hej!?". Lika glatt förvånad.

Det var Patrik - en "Stockholmsmänniska" som jag kallar vissa personer som man hälsar på i farten på gatan utan att riktigt stanna. Men nu var inne på Le Rouge och stod väldigt stilla. Stockholmsmänniskor är folk som cirkulerade i Stockholms uteliv när jag gick på gymnasiet och åren strax därefter. Folk man känner fast man egentligen inte alls känner dem. Man sa hej och stod och snackade och ditten och datten med en öl i handen, men man hade egentligen inget "nyktert" förhållande till de här personerna. Det var alltid i en bar oavsett om det var sen eftermiddag på en smygläsning för Nöjesguiden (ja, de kallades så förr för de var inte alls öppna för alla då) eller på F12 i den där jävla stentrappan. Det här var ju "pre Facebook".

Peter känner jag också sedan den tiden men från helt andra sammanhang, ungefär från när jag var 20 kanske. Honom träffar jag typ en gång om året, men sedan han stadgade sig ännu mer sällan.

Och så satt jag där på Le Rouge och pratade om klubbar igen. Klubbar som jag är så vansinnigt ointresserad av att gå på. Jag kände mig som twenty something. Ung, oskyldig, oerfaren, tyst. Liten. Fast jag egentligen inte är det längre.