Premiär för Grace of India (inklusive recension)

Inga rättigheter att sälja alkohol på "riktigt", men de hade trefemmor.

Märkligt nog; ännu en premiär så här fem år in i Tallkorgen! Denna premiär ägde rum i Gubbängen visserligen men jag tycker personligen inte att det är speciellt stor skillnad på Gubbis och Tallis. Jag gör ju mina ärenden som att hämta ut kontanter eller hämta ut paket i Gubbis.

Jag kallar det för Gubbkrogen.

Arvid fick läsk!

Hanna däremot bor typ i Gubbis så hon hade varit på den lokala indiern där en massa. Grace of India heter stället som ligger på Bordsvägen, alltså inne i bostadsområdet (ej centrum). Hon hade pratat en massa om maten, att den var god och att den inte alls smakade som på andra indiska restauranger.

Vi beslöt oss för att ses en fredagsafton och käka ihop där så att jag skulle få upptäcka stället.

Lokalen
Lokalen förvånade mig. Jag hade förväntat mig mer mys, men faktum är att det syns att de huserar i en gammal pizzeria. Den där glasväggen framför bordet där pizzorna tillagas finns kvar. För mig räcker det med opretentiöst mys, men nej inte ens det gick att känna. Myset var totalt obefintligt.

Rättigheterna
Nej, Grace of India har i skrivandets stund inte rättigheter att sälja alkohol. Jag var helt inställd på att få ta ett glas tjockt rött vin till den mustiga indiska maten efter arbetsveckans slut, men även här snuvades jag på konfekten. De hade dock trefemmor vilket absolut funkade till maten.

Servisen
Genomgulliga och trevliga. Indier som pratar bra svenska. Inget knix alls.

Maten
Och nu till maten. Det viktigaste med hela besöket: Wow, vilken upplevelse. Menyn har en inledande text som berättar ingående om kocken som är född och uppvuxen i Indien. De berättar om smakerna och hur de tillagar maten. De lagar indisk mat som den lagas i Indien, helt enkelt.

Jag tar oftast palak paneer för att det vegetariska utbudet oftast inte är så stort på de flesta indiska restauranger. Här däremot hade de i huvudsak vegetarisk - precis som de faktiskt äter i Indien. Den senare halvan av menyn hette "non vegetarian", vilket gjorde att det kändes ännu mer äkta. Palaken kom in och jag smakade. Jag kände smaken av spenaten, ingefäran, färskosten och av fler kryddor jag inte kunde identifiera. Trots detta smakade det INTE som andra palak paneer. Vilken skillnad!

Vi konstaterade att den här maten inte alls var sockrad som troligen den "vanliga indiska" maten är. Det är inget jag tänkt på först nu.

För övrigt hade de en massa förrätter, ej bara papadam :)

Summering
Om ni har chansen att hämta mat från (eller sitta på) Grace of India: GÖR DET. Så coolt att få smaka indisk mat på detta sätt. och roligt med förrätterna (de hade en massa efterrätter också, men vi åt ej). Däremot är jag inte bättre än nästa svenne banan och tycker i slutändan att den sockrade maten troligen vinner.

Jag kommer nog inte sitta i restaurangen igen, men utan tvekan hämta.


Hemsida finnes HÄR.

Ljusslinga friggebod

Hela veckan i Stockholm har bjudit på samma väder, dag som natt; det har varit tjocka, gråa moln med dugg. Alltså hela tiden. Temperaturen ligger stadigt på 8-9 grader. Återigen; dag som natt!!!

Min produktionsnivå har varit låg. Men eftersom elektrikern var här i tisdags och gjorde lite smått och gott så hade jag lite nya projekt. Förutom att dra el ut till friggeboden(!!) så satte han bland annat upp en strålkastare på garageporten. Detta innebar att jag kunde flytta på ljusslingan som var där tidigare.

Så trots duggregnet (som jag är så trött på!!) klättrade jag upp och ned, upp och ned och upp och ned för min stora tunga stege som jag flyttade fram och tillbaka längs huskroppen.

Boden är på hela 6,5 meter och jag tror slingan (som inte säljs längre på Granit) bara har 5 meter ljus. Det blev fint ändå.

Här var det riktigt mörkt att gå innan.

En timma av mitt liv tog detta. Det var tillfredsställande trots att jag var tvungen att vara ute i duggregnet.

Solpromenad i Stora Sköndal

Drevviken.

Det har varit dåligt med uppdateringar här i bloggen. Ibland blir det så bara, men i detta fall är det inte på grund av att jag inte skulle hålla på med något i huset. Inte alls. Anledningen är att jag testat att klippa ihop dokumentationen till YouTube-program istället för att göra blogginlägg med bilder.

Steget till att göra film görs över en ganska stor tröskel då det är ett nytt medium för mig, även om innehållet inte alls är nytt. Det är samma grej som innan; förloppet av renovering eller vad det nu är. Jag har hållit på att redigera till och från blandat med önskemålet om att göra ett avsnitt i samma nivå som de YouTubers som lever på sina kanaler. Det är ju inte realistiskt, så ha inte den förväntan!

Så håll ut, snart kommer första avsnittet (som filmades redan i september i och för sig haha!). Och en massa annat.

Tommy tar konstnärliga bilder.

I helgen var jag bland annat i Stora Sköndal och promenerade. Vädret på söndagen var kanon! Ja, för att vara november så var det ju det; 10 grader och sol. Låg sol.

Klappmys på fågelbajsad brygga.

Jag var helt slut när jag kom hem efter denna eftermiddag. Solen tog knäcken på mig - på ett bra sätt.

Alla helgons dag 2018

Fotomodellerna vid Biggans grav.

Det är lördag och redan har Skogskyrkogården börjat invaderats av staden och sakta tjäna som plats för året jippo. Jag kanske låter negativ, men jag promenerar på Skogis flera gånger i veckan och har en helt annan relation till den här lugna platsen än vakter vid ingångarna, täta bussavgångar eller att en att gå in i folk.

Det må vara fint med alla tända ljus i skymningen men det var många år sedan jag gick på eftermiddag kväll. Nu för tiden ser jag till att gå på fredagen eller på lördag morgon.

Fotomodellerna uppe på Almhöjden där vi tände ett ljus för Farmor.

Så imorse var vi där. Det var en riktigt mulen novembermorgon, blöt men varm med sina 11 grader. Det var än så länge ganska tomt men absolut mer folk än en vanlig lördagsmorgon kl 08.

Fint hjärtljus till Farmor.

Vi tände ett ljus i Biggans lykta som Syrran köpte för några år sedan. Biggan gillade hundarna men kunde inte riktigt skilja på dem :)

Sen gick vi upp till Almhöjden och tände ett ljus för Farmor som inte ligger i Stockholm.

Gamla Enskede Matbod, bakfickan

Slurp på rödvin.

Det finns en del ställen som jag ännu inte hunnit besöka här i nejden - trots att jag firade femårsjubileum nu i veckan.

Ett ställe betade jag av igår. Det var tillsammans med Thomas, den före detta grannen som flyttade till Södermalm för några veckor sedan. Vi hade pratat om Gamla Enskede Matbod vid flera tillfällen men kom aldrig dit. Så han fick ta sig från Söders höjder till förorten, helt enkelt.

Dock var det fullt i restaurangen, löningsfredag och allt. Vi såg det som ett tecken att vi skulle ta bakfickan. Bakfickan är nere i "garaget", i källaren. Där är borden lite lägre, musiken lite högre och du kan inte boka.

Det är trots allt fredag.

Det var hur trevligt som helst där nere; avslappnat med superservice. Jämte oss satt ett par som antingen var på en stel date eller så hade de varit ihop for ages och var lite uttråkade på varandra. Inte alltid lätt att avgöra skillnaden :) På andra sidan satt ett par bögar på date. De hade kemi! Det gick hur bra som helst! Snacket flöt på och de fick lika mycket prattid båda två (inte lika vanligt när det är pojke/flickaupplägg, ni vet). Lokalen hade två bord till som var befolkade, även dem.

Menyn är overall "klassisk" vilket jag generellt tror är ett vinnande koncept i förorten. Thomas tog en "klassisk köttbullar" och jag tog en "klassisk råbiff". Prisnivån är hög, lika hög som nästgårds på Matateljén (se tidigare inlägg om det stället HÄR).

Bild lånad från Matbodens hemsida.

Vi hade en supertrevlig middag och de "enda" två grejer jag skulle vilja lista som minus är tyvärr två stora minus:
1. Det var kallt nere i källaren! Kallt, kallt, kallt. Jag vill inte frysa mer än vad jag behöver i Sverige. De hade en tyst byggfläkt på, men det stod på baren och inte på golvet vilket gjorde att mina ben var kalla in i märgen.
2. Menyn var densamma som uppe i restaurangen. För sakens skull, nämligen den att det var fullbokat uppe i den (troligen) varma restaurangen och vi blev "förvisade" ned till källaren, tycker jag att menyn ska antingen skilja sig åt eller ligga något  lägre i pris.

Jag kommer tillbaka - men om det är vinterhalvår kommer det inte vara ned till källaren.

Krönika Tallkrogsbladet oktober 2018

Nu har nya numret av Tallkrogsbladet äntligen kommit. Min krönika finns med även detta nummer.

Presentation:

Stockholmaren och förortsdottern Marie Kry bloggar under namnet Lattematte och skriver om sitt älskade Söderort, hundlivet och om saker hon gjort med sina händer. I det här numret funderar hon över varför hon äntligen klippt sina äppelträd.

Rubrik:

It takes a village.

Text:

Så lyder ordspråket som i sin helhet och löst översatt till svenska betyder att det är en hel by som uppfostrar samhällets barn – inte bara deras föräldrar. Det fina ordspråket med ursprung någonstans i Afrika finns i många olika varianter beroende på språk, men andemeningen är alltid densamma. It takes a village to raise a child.

Då och då dyker det ordspråket upp i mina tankar under hundpromenaderna här i ”byn”. Ja, för mig skulle Tallkrogen kunna vara en by med sin homogena utformning, Trädgårdsstadsförening, Grannsamverkan mot inbrott och sina lokala Facebook-grupper.

Det är väl inte specifikt uppfostran jag funderar på när jag vandrar runt om i området, utan snarare hur vi gemensamt skapar en kultur, en kultur som i sin tur färgar hur vi förhåller oss till varandra. Det är givetvis med influenser från övriga stadsdelen, övriga Stockholm och övriga landet, men på mikronivå är vi alla med och bidrar till någon slags ”Tallkrogskultur”.

Vi bidrar genom att generöst låna ut saker till varandra via Facebook, genom att heja på gatan, men också när vi väljer att titta bort. Vi gör det genom att skotta uppfarten åt en äldre granne, eller att erbjuda hjälp med beskärning av de vildvuxna äppelträden som skymmer kvällssolen; så som min granne så snällt gjorde för mig istället för att klaga eller kritisera. Vi bidrar genom att organisera gemensamma events som Olympialoppisen där grannar kommer förbi och småpratar, byter odlingstips och pratar om räven.

Idag har området vuxit ihop med staden och känslan av att vara ett avgränsat samhälle är ett minne blott. Men visst måste det vara på grund av något mer än bara närheten till stan som gör att många vill flytta hit?

Omställningsrörelsen

Svea lägger en kiss i det morgonfrostiga gräset.

Jag har haft svårt att själv kunna uttrycka vad det är jag känner är fel med vårt samhälle, har inte kunnat klä det i ord för att folk ska förstå. 

Vi har helt tappat greppet om vad som är viktigt och låter oss förblindas av att det senaste modet precis som en större plasmaTV är viktigt - medan det egentligen borde vara mental hälsa, att leva nära naturen, att ha tid till sin familj, att leva giftfritt. Hållbarhet är ett nice to have och inte en faktiskt nyckel till framgång (som det är enligt mig).

Men när jag försöker prata om detta lyckas jag inte förmedla vad det är jag menar. Det kan vara brister i min kommunikation, men det kan också vara ett ointresse från mottagarens sida.

Och äntligen. I detta program från SR P1 talas det om den nya gröna vågen, om en "omställningsvåg" i Sverige där människor rör sig från storstäderna till landsbygden för att möta klimatförändringarna och samtidigt kunna leva ett bättre liv. Citat ur artikeln:

"Omställningsrörelsen är ett globalt nätverk av människor med ambitionen att möta utmaningarna med krympande naturresurser, miljöförstöring och klimatförändringar genom att bygga lokala hållbara samhällen."

Mer av detta, mindre av stress.

Det är precis detta jag gått omkring och funderat på mer och mer de senaste åren. Och jag tycker att problemet börjar bli mer och mer akut.

Du kan läsa hela artikeln HÄR och lyssna på programmet ovan (25 min).