Krönika i Tallkrogsbladet

Från ihopklamrade "stenciler" till "riktig tidning".

Sedan i år är Grannen Karin ordförande i Tallkrogens Trädgårdstadsförening.

Vi åt middag på verandan en kväll i somras och satt över ett glas vin och spånande på allt som skulle kunna bli bättre i både föreningen men också hur bladet kunde se ut. Vi skrev upp en massa idéer och jag var snabb med att anmäla mig som "krönikör". En krönika är inget svårt för mig att krysta fram.



Himla kul är det att det första bladet är ute nu. Idag låg det i lådan.

Pälsdamerna är kändisar!

Här nedan kan du läsa krönikan som jag skrev när jag var sjuk för några veckor sedan. Det som mina fingrar skrev var det som fick bli krönikan, jag var för svag för något annat.

-----------------

Presentation:

Stockholmaren och förortsdottern Marie Kry bloggar under namnet Lattematte och skriver om sitt älskade Söderort, hundlivet och om saker hon gjort med sina händer. I det här numret följer vi med henne på morgonpromenad i ett vintrigt Enskede.

Rubrik:

Bortom Nynäsvägens buller

Krönika:

Dånet från Nynäsvägen bakom mig avtar med varje steg när jag passerar de enorma grindarna och kliver in på Judiska Begravningsplatsen. Från att knappt kunna höra mina egna tankar går jag nu in i stillheten och lugnet. När landskapet visar upp sig i vinterskrud är det nästan som att bilarnas ljud bakom mig absorberas ned i det tjocka snötäcket och det jag skådar framför mig är Söderorts egen version av Narnia.

Runt mina fötter tassar Pälsdamerna. Det är mina två papihuahua-tikar, mor och dotter, som knatar på i rask takt för att hålla fart med sin matte. Medan jag ser promenaderna på kyrkogårdarna som en slags meditation, en paus från verkligheten i ett parallellt universum, är detta istället något helt annat för hundarna. Att stå och stirra med hela kroppen i jaktposition efter ekorrparet som hoppsade förbi oss och klättrade vidare upp i trädkronan avslöjar att vi är i olika sinnesstämningar, de och jag.

Efter otaliga promenader i området har jag hittat en smygpassage bakom buskarna allra längst in för att kunna ta mig vidare in till Skogskyrkogården. Över muren på andra sidan där backen sluttar nedåt ser jag Skarpnäcks koloniområde sova. Jag och damerna tar till vänster och går förbi Uppståndelsekapellet för att sedan promenera raksträckan Sju Brunnars stig. Vi går inte hela vägen upp till Almhöjden utan svänger av mot Nynäsentrén. Ja, så ofta går vi här att jag lärt mig namnen på kapellen, stigarna och entréerna. Det är här någonstans som kaffet i promenadtermosen brukar ta slut och likaså denna morgon. Jag prånglar ned den i jackfickan.

Och så närmar vi oss glipan där borta i muren som tornar upp sig i takt med att avståndet blir kortare. Slutligen blir den en bred ingång där bilar kan sippra sig in, in här i ”mitt” Skogskyrkogården.

Dånet vi möts av på andra sidan muren väcker oss med besked när vi tar oss tillbaka över bron till Olympiaområdet för att ta oss an dagen. Det är slut på pausen och vi är tillbaka i verklighet.