(Bild från imorse)
När kaffet kokade imorse och jag var i full fart att sätta på hundarna sina vinterkläder inför promenaden samtidigt som jag i huvudet planerade vilken tid idag som skulle vara bäst att ta mig till SöS så ringde Mami. "Nu har hon somnat in. Halv ett inatt."
Om jag kände mig risig som inte drog dit igår för att jag mådde konstigt? Ja, lite. Men ganska snart kom jag på hur mån jag varit om att förgylla min styvfarmors sista tid. De senaste åren har jag alltid svarat i telefon när hon ringt, trots att jag varit på jobbet. De där 2 minutrarna hon ville samtal om egentligen ingenting alls gav henne mycket mer än vad det tog av mig och min arbetstid. När jag var ute på Värmdö och hälsade på var jag alltid noga med att gå över till hennes lilla hus på päronens tomt och bara sitta i hennes soffa, andas in den passiva röken och lyssna på det senaste om hemtjänsten i konkurrens med TVn som alltid stod på för högt. Jag brukade bjuda med henne på fika på Siggesta Gård och när vi var i stora sällskap skämtade jag med henne genom att upprepa det folk sa halvskrikandes i hennes ansikte. Det tyckte hon var kul eftersom hon inte alls hade dålig hörsel.
Som vanligt blev det Skogskyrkogården på hundpromenaden, men denna söndagsmorgon gick jag förbi hennes döda mans grav som gick bort några år innan min mamma träffade hennes son. Jag plockade bort blomman som sloknat sedan hon och jag var där i somras innan vi åkte hem till mig i Tallis och tantfikade med kaffe och wienerbröd. Det var en utflykt hon tydligen pratat länge om efteråt.
Jag böjde mig på huk och viskade till graven att nu, nu är Biggan på väg till honom.
(I vintras när Biggan fyllde år och vi gick banans med fikabrödet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar