Alice är här!!

(Mamma och dotter)

Så. Alice har kommit. Hon kom igår.

Hon är en kopia av sin mamma Svea i allt hon gör. Allt från att hon hämtar torrfodret från matskålen och äter den på mattan i sovrummet till hur hur hon gosar med tassarna på nosen. 

Alice är 75% papillion och 25 % chihuahua. Hon ser ut som en liten pappis, men har fått storleken av en chi. Hon väger mindre än hälften än sin mor; bara 2,5 kg. Pytteliten dam.

(Ser ni vem som är vem?)

Hennes första timma i Tallkrogsvillan tillbringade hon under soffan. Jag lät henne vara och snart vågade hon sig ut och nosa på saker och på mig. Hon ville bli gosad samtidigt som hon kunde morra åt mig. Märkligt, tudelat budskap det där. Hon var nyfiken på Svea, men Svea var inte nämnvärt intresserad tillbaka. Faktum är att Svea så klart är ganska sotis och undrar när fasiken den där hunden ska åka hem.

För nej... De verkar inte minnas sin biologiska relation (mor och dotter). Jag såg att de kände igen varandra när de först träffades, men den där familjestämningen har ju inte infunnit sig. Och det trodde jag inte heller att den skulle göra.

Däremot var jag övertygad om att Svea skulle minnas sin gamla matte, men nej, det verkade hon inte göra. Inte alls faktiskt. Det tycker jag var konstigt. Visst att vi skapat ett otroligt starkt band, hon och jag, men ändå.

(En riktig mini-Svea)

Att gå ut med två doggies är ovant. Jag har testat tvillingkopplet på dem och det funkar fint. Svea är lite överlägsen där som är starkare och Alice får anpassa sig efter henne. Jag får visa bild på detta koppel vid senare tillfälle.

(Kojan!)

I natt valde Alice att först sova i kojan som jag byggde till Svea i somras! Jag stoppade in hennes filt hemifrån och hon hittade dit. Så himla kul! Perfekt för hennes storlek. Se inlägg om kojan här.

Vid midnatt när jag var uppe och kissade så följde hon med mig tillbaka till sängen och sov bredvid mig tills morgonen. Svea sov på andra sidan. Så bra tecken. 

Man kan summera det som att det gått superbra med Alice. Svea har haft lite tufft så klart och det där kan nog ta några veckor för henne att förstå/acceptera/vänja sig vid. Hon hajade redan igår kväll att det var jag som var flockledaren och den hon skulle ty sig till (syrran är här på besök, men det verkade inte störa). Jag tror mig märka en rivalitet från Alice håll idag när Svea närmade sig mig. Hon morrade! Det var lite som att hon tyckte att jag var hennes. Men jag har sett framsteg varje timma. Hon är lättanpasslig, den här lilla damen. Tuff och modig.

(Putt och markerar med att vända ryggen till)

Och jag då? Well. Det var överväldigande igår. Det var en liten hund som jag inte alls känner som till en början var rädd och skakade. Det var min Svea som blev sotis och ledsen. Jag vet ju hur otroligt synkade vi är som par vi två (Team Mavea) och hade/har svårt att se att jag och Alice (jag, Alice och Svea kommer att bli den där supertrion... Känslomässigt var det ganska ohanterligt igår. Hur ska jag räcka till!?!!

Nu har det gått ett dygn. Det är fortfarande känslomässigt tufft detta, men tålamod - som med så mycket annat i hundlivet - är nog en huvudingrediens här.

The story continues och jag kommer fortsätta att berätta om hur det går de närmaste dagarna. Och så ska jag visa sista etappen av hundtrappan!