Nu har senaste numret av vår lokala tidning kommit; Tallkrogsbladet. Det är faktiskt jag som redaktörat detta och förra numret. Kul är det och dessutom så ökade vi på med fyra sidor denna gång. Riktigt maffigt blev det. Temat för detta nummer var trygghet då mestadels handlar om Grannsamverkan och dess nystart.
Min krönika hann jag skriva trots en massa jobb med övriga tidningen, om än så på håret :)
Var så goda!
----------------------------------------------------------------------
Tryggare kan ingen vara
Jag tänker ofta på min farmor. Faktum är att jag tänker på henne varje dag. När vi kom långväga med bilen över loven stod hon alltid och väntade i fönstret och hon stod där och vinkade hej då när vi senare åkte hem.
Farmor hade en elastisk tanthud i ansiktet som var len, mjuk och rynkig på samma gång. Jag och syrran var helt fascinerade och brukade sitta i hennes famn och leka med den utan att hon sa ifrån. Vi drog, vi luktade och vi pussade på den. Vid läggdags sjöng hon nattvisor för oss som vi lärde oss utantill och sjöng med. Varje kväll, varje lov. Det var först senare, i tonåren, som vi förstod att visorna inte var visor, utan psalmer och att ramsan som vi avslutade med knäppta händer, var Fader vår.
Innan jag kom till världen lärde hon min mamma att laga svensk mat, att tvätta och städa, och om svensk kultur. Och trots skilsmässan senare så var det min mamma hon bjöd med på charter till Spanien. Känslan av familj kom tillbaka.
Jag tänker på hennes liv. Vi borde vara så olika, hon och jag. Hon föddes in i ett fattigt Sverige när kvinnan fortfarande var omyndigförklarad och barn auktionerades ut till lägstbjudande. Farfar träffade hon redan i tidiga tonåren. Att hon var duktig på matematik med jobb i butik, spelade ingen roll. En man skulle en kvinna ha och hemmafru var det jobb hon slutligen skulle få. Hon genomlevde två världskrig och med sig in i det nya millenniet tog hon den där klimpsoppan som jag aldrig lärde mig att uppskatta.
Ja, hon var en kvinna av sin tid precis som jag är en av min. Ändå var hon alltid min stora glädje och trygghet. Om hon fortfarande hade levt på jorden hade hon tyckt om mina hårande hundar bara för att de är mina. Hon hade smugit till mig en femhundralapp då och då och bjudit med mig till kyrkan på högtiderna.
Jag tror nog inte på Gud och har tyvärr glömt texterna till nattvisorna och ramsan. Men jag glömmer aldrig min farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar