Succévecka

(Tanke från tidigare här)

När jag tackade nej till Rockbjörnen 2013, vilket hade blivit mitt fjärde år, tog jag en risk. Det är kanske inte är något gemene man hade gjort. En "vanlig" person hade kanske tragglat på så länge man inte vantrivs med sitt jobb - och det gjorde ju verkligen inte jag. Vanliga människor sitter still i båten och så kanske saker och ting löser sig eller känns bättre om ett tag igen.

Jag önskar att jag vore så, att jag inte ska "vara min egen lyckas smed" hela tiden. Ja, vara mindre initiativtagande helt enkelt. Typ vara mer nöjd och kanske mindre "amerikansk"...

Nu råkar jag vara en ganska pådrivande person som triggas av utmaningar. Då är jag i mitt esse. Jag är också en firm believer att man måste riska för att vinna. Spela högt. Jag resonerade som så att om jag tackar nej till Björnen kommer jag lämna utrymme för nya chanser som kanske inte (eller förmodligen inte) skulle dykt in om jag bundit upp mig i projektet ett år till.

Och denna vecka har jag haft en rad intressanta möten och fått mail där jag uppmanas söka jobb för att folk blivit rekommenderade mig. Senast nu på förmiddagen.

Jag visste inte var jag skulle hamna när jag tackade nej, men jag visste att det skulle bli bra. Där är jag fortfarande.