lördag 21 september 2013

Räkbåten 2013


Trots lilla vovven som jag i så fall skulle bli tvungen att lämna ensam hemma, var jag faktiskt sugen på årets Räkbåt.

Vi är ett gång om 25 personer, ibland fler, som drar ut med M/S Vindhem a.k.a. Räkbåten. Det är svennigt till max med antingen räkfrossa eller tacos (alternativen alltså), coverband (Ständut Black) och godisshots. Superbra förutsättningar för bra fest, helt enkelt!

(Flankerad av Jonis och Sebastian)


Jag hade under samma eftermiddag haft ett möte med Allt Om Stockholm, the ultimate stockholms guide till allt roligt som händer i den här staden, och droppade då i förbifarten att det var dags för årets omgång och att de borde göra ett knäck. De nappade inte.

(Snorris sjunger I Will Survive)

De missade när Snorris snackade till sig hos bandet att få ta micken och sjunga Gloria Gaynors "I Will Survive" solo inför hela båten. De missade när mina kompisar gjorde tåget till Baltimora och drog med sig en massa främlingar. De missade all dans, alla skålar de tre borden emellan och de missade allsången till "Don't Stop Believin'" som någon i gänget så klart önskade.

(Halva båten hakade på tåget)


Årets Räkbåt var en överraskningfest för Bungan som fyllde 30 år i somras och som vägrade ha fest. Han trodde att han skulle på Fotografiska precis där M/S Vindhem ligger till vid Slussen. Väl på båten stod folk på plats vid tre fyllda bord och viftade med Bungan-flaggor (de ni ser i mitt hår längre upp).

(Matte äntligen hemma)

Det var jobbigt att lämna Svea eftersom jag redan låtit henne vara utan mig under ca fyra timmar på eftermiddagen när jag var på långmöte. Det har inte ens gått en vecka och vi är nya för varandra, allt är nytt för henne - lägenheten, kontoret, staden, tunnelbanan, ljuden, hundarna, människorna som vill klappa...

Att lämna henne skulle innebära sex timmar ensam. Det klarar en vuxen hund så klart och hon kan ju hålla sig en hel natt. Men det är en rätt lång tid för en hund som inte helt säkert vet att jag kommer tillbaka.

Väl hemma på natten gick vi en runda. Men hemma råkade kliva i en blöt fläck på mattan. Hon måste varit rädd, stackarn. Det kändes inte bra, så det blir vi hela helgen - inseparable.

(Lägger sig på tryggaste stället för att knoppa: mellan mattes ben)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar