Apropå syjuntan igår och Ninnie. Hon hade väldigt svårt att smälta det faktum att jag bestämt mig för att lämna stan och bege mig ut i förorten när jag berättade för henne i somras. Men hon är inte ensam. Det räcker med att säga ordet förort och folk tror att de aldrig ska få se en igen och att man ska "bli fast därute" (som om det nu vore så hemskt).
Det verkar vara väldigt stigmatiserat, som om alla som väljer att flytta utanför stan till hus är folk som mer eller mindre tvingats göra det p.g.a. ekonomi eller sina små barn. Inte att de faktiskt tröttnat på att bo i stan. För varför skulle jag, en ung singeltjej, vilja bo i förorten när jag kan bo kvar i min fräna tvåa på Tegnérlunden?
Det var en sträng av samtal i somras kring ämnet och att var tredje syjuntaträff fr.o.m. min flytt kommer att vara förlagd utanför tullarna. Jag förklarade att det var gröna linjen (eller bästa linjen) som går direkt hem till Ninnie och att hon kunde ta sällskap med Annie både dit och hem. Hon verkade till slut lugna ned sig och komma till freds med mitt beslut. Jag tror faktiskt att hon t.o.m. kommer att älska just de syjunteträffarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar