Pirret inför framtiden

När jag exade för fem år sedan trodde jag att jag visste vad jag ville jobba med. Eller, jag trodde typ att jag ville jobba med fler grejer, grejer som jag idag lärt mig inte är något för mig. Jag tyckte t.ex. att analys läs spännande. Kom igen, skulle jag sitta med excel och analysera en massa data?!

Jag tycker det är så himla skönt att ha kommit en bit i karriären och lärt mig just detta; vad jag är bra på och vad jag borde bara strunta i. Man är ändå inte lysande på sånt man inte tycker är roligt. Sen blir ju alternativen färre också. Låter spontant negativt kanske, men desto mindre stress säger jag.

Jag kan dock bli lite avis när jag träffar ungdomen. Jag gör det när jag har mina månatliga möten med min adept Maria från Universitetet som är precis färsk i arbetslivet. Hon vet vad hon vill men är samtidigt så öppen för en massa annat. Trots att jag inte är så mycket äldre än henne ser jag hur långt jag kommit i jämförelse med då jag var i hennes sits.

Här i Bath träffar jag också ungdomen. Michi, hennes roomie Molly och så pojkvännen Jack. Framtiden är som ett smörgåsbord när de snackar!!! Ska man till NYC och jobba, stanna i England och bege sig mot London? Sverige finns ju alltid kvar. Ska jag jobba inom finance eller på skivbolag?

Det är något speciellt med det. Jag minns känslan av att jag kan ju bli vad jag vill! Trots att jag fortfarande vet det idag och framför allt vet att jag inte vill bli allt så saknar jag det där pirret inför framtiden. Jag har heller ingen oro. Jag vet att det kommer något bra. Jag vet bara inte vad för jag har slutat jobba för det. En rätt platt känsla.

(Bild från Bath tidigare idag)